med risk för att detta inlägg kommer uppfattas som att jag tror att jag är mer intressant än någon annan så tänker jag bli privat och berätta för er om vem jag är. detta önskar jag såklart att ni respekterar och visar hänsyn.

jag vet inte riktigt vem jag är just nu om jag skall vara ärlig. de sista året har så mycket hänt, livet har tagit oväntade vändningar (både positiva och negativa) som gjort att jag tappat bort mig själv. jag var världens lyckligaste tjej. allt såg ljust ut och jag älskade livet. jag hade allt jag ville plus att jag skulle ta studenten, vad mer kan man önska sig? sedan en dag valde en av de personerna som betydde allra mest för mig att ta ett steg tillbaka och inte längre vara en stor del av mitt liv. detta krossade mig men mer berättar jag inte. bara ett par veckor senare var vi tvungna att ta bort våran fina lilla katt under omständigheter som skär i mig. vid detta läget mådde jag inte bra men jag beslöt mig för att bara för en liten stund glömma allt och njuta, jag tog ju bara studenten en gång. jag gick på balen med min fina vän kevin och kvällen blev bra, även om den inte blev lika underbar som jag föreställt mig i ett år. dagarna gick, studentveckan och studenten kom. jag hade de roligaste dagarna i mitt liv. jag levde i nuet och var sååå lycklig. känslan av att ta studenten som färdig undersköterska med toppbetyg var sjuk. jag fick ett sommarvikariat på en akutavdelning på Uddevalla sjukhus vilket jag verkligen tyckte om. jag räddade liv på människor, bokstavligt talat, och jag gjorde livets slutskede lugnt och så bra som möjligt för andra. jag trivdes. dessutom umgicks jag mycket med mina fina vänner på fritiden, vi festade och njöt av livet men det här jobbiga som legat i bakhuvudet kröp ikapp mig och jag gick runt och var deppig stundtals och det har jag gjort sedan dess. när augusti kom blev jag dessutom arbetslös då det infördes anställningsstopp inom nu-sjukvården och planerna om att snart flytta till eget fick flyttas upp. här är vi idag.

jag är fortfarande deppig i perioder, jag bor hemma, söker jobb och försöker hitta mig själv. dessutom fick jag för en vecka sedan den tråkiga nyheten att min vän drabbats av bröstcancer vilket såklart gjorde att jag fått mer att tänka på, oroa mig för och mer att vara rädd för. det jag inte nämnt i texten är att jag har en anhörig som ständigt blir sämre men detta är för privat för att skriva om, dock bidrar detta till att jag har mina deppiga stunder. detta får inte tolkas som att jag aldrig är lycklig eller inte tacksam för mina nära för så är det inte. jag är så tacksam för de människor jag har och det finns stunder som jag är SÅ lycklig.

sanningen är att jag är nöjd och glad för mycket. jag försöker verkligen att se det mesta positivt och jag tror inte så många märker att jag går i uppförsbacke nu, inte ens mina vänner, men det finns faktorer i mitt liv som gör att jag tappat bort mig själv och inte riktigt kan leva i nuet och njuta, men jag gör mitt bästa.

"det går att flyga med en trasig vinge", hand om er ❤